LP1, LP2, LP Elit SLCH
Hund´s Morska Greta Garbo
* Uppfl Lägre klass spår 1996 *
* LP 1 1996 *
* LP 2 1998 *
* LP Elit 2001 *
* Svensk Lydnadschampion 2001 *
* Årets lydnadshund TJBK 2001 *
940828 - 030723
Kort om Greta...
När jag och Anders bestämde oss för att skaffa en hund, så ville han köpa en Schäfer och jag ville ha en pigg och vaken hund att träna lite med, gärna en Collie. Diskussionerna gick heta vid köksbordet, och tillslut enades vi om att köpa något mittemellan, och eftersom en bekant till oss hade en jättefin tervtik (Belgisk Vallhund) vid namn Cissi, så beslöt vi oss för att åka och titta på en kull med tervvalpar som fanns i Dingle. Sagt och gjort, vi ringde upp kenneln, och uppfödaren ville att vi skulle komma upp så att:
"hon fick prata med oss för att avgöra om vi var lämpliga ägare till en av hennes valpar" (!)
Uppfödaren (Hund´s kennel) hade ett regelrätt husförhör med oss om vad vi hade tänkt att göra med vår hund, och efter mycket förmaningar och försäkringar att vi var rätt sorts hundköpare till just denna rasen såg vi ut en framåt, självständig och fin liten tik med vitt på bröstet. Efter uppfödarens inrådan skulle vi avvakta med definitivt beslut och se vad hennes uppfödartest av valparna skulle visa. När valparna var sju veckor gamla gjordes detta testet och av det kunde man utläsa att den lilla tiken som vi tittat på skulle passa bra hos oss, och bli en bra familjehund (men något självständig) med kapacitet att träna och tävla med ifall vi skulle vilja det på sikt.
I oktober 1994 hämtade vi Greta, och insåg med en gång att vi hade dragit en vinstlott i valplådan, när hon visade sig hur lättlärd som helst. Sitt kunde hon efter bara någon dag, och ligg likaså. När hon var fyra månader gammal visade hon mej vilket hennes bästa moment skulle bli genom att smita ifrån mej på promenaden rusa fram till en liten stubbe, stoppa ner nosen i stubben och dra fram en liten grå sak. Jag trodde det var en död råtta eller något, så jag fångade in henne och tog ut föremålet, och det visade sig vara en liten grå leksakselefant som något litet barn hade stoppat in i stubben. Greta kände antagligen vittringen på leksaken på långt håll, utan att jag förstod vad som hände... Inte konstigt att hon bara älskar "uppletande av föremål" och kan leta grejjer tills hon stupar!
Uppfödarn rekommenderade att jag skulle anmäla mej till valpkurs på närmaste brukshundklubb, och efter lite detektivarbete letade jag upp telefonnumret till sekreteraren för Tjörns Brukshundklubb. Dom hade fullt på höstens kurser så jag fick vänta till våren därpå, och då var Greta sju månader gammal. Mitt starkaste minne från valpkursen är när Mia (handledaren) säger sin första spontana kommentar som säkert kom direkt från hjärtat när vi skall träna gå fint i koppel (på den tiden gick man runt i en stor ring). Hon sa: Hoppsan - Här har vi en riktig liten yrhätta. Och det var precis vad hon var. Jag hade på alla experters inrådan tränat mycket aktivering, så Greta kunde redan mycket i lydnadsväg, sitt, ligg, stå och hämta leksaker och ha dragkamp, men hon kunde inte koppla av för fem öre. Vi hade aldrig tränat på "AV-Knappen", utan bara på "PÅ-Knappen". Därför hade Greta lagt sej till med diverse knep för att få igång mej och Anders. Hon satte sej helt enkelt och skällde tills hon fick uppmärksamhet. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, så därför hjälpte det inte när "man sa till på skarpen" eller "drog henne i örat" eller "kastade något på henne" eller "la ner henne", som alla dessa hundexperter tyckte att vi skulle göra. Efter ett tag fick vi rådet att "vänta ut henne" och berömma när hon var tyst, och efter tålamodsprövande 25 minuter sittande på en bänk på klubben, insåg både jag och Greta att detta var den enda rätta vägen. Så fort Greta började skälla uppfodrande, blev jag helt enkelt passiv och tråkig. När hon sedan lade sej ner och slappnade av kunde vi gå tillbaka till träningen igen.
Första sommaren åkte vi på bruksläger i Avelsföreningen för Belgiska vallhundars regi vid Bjursjön i Uddevalla med uppfödaren och andra belgarfolk. Där kom den verkliga intressekicken för att hålla på med bruks och lydnad. Jag hamnade (på uppfödarns inrådan) i en spårgrupp för en jätteduktig instruktör och uppfödare av tervar, och under den veckan med honom och andra duktiga hundmänniskor i skogen sög jag upp allt som en svamp och tjatade säkert hål i huvet på honom om allt mellan himmel och jord. Denna första spårläger sitter för alltid etsad som ett fint minne och alla problemlösningar vi fick lära oss genom detta. Vi åkte även på detta läger året därpå (tillsammans med Ulle Larsson och hennes collie Dina) med nya inspirerande instruktörer och upplevelser. Bland annat gjorde vi ett anlagsprov för räddningshund i vatten. Det var jättekul! Greta simmade för glatta livet och hämtade grejjer och folk. Tyvärr var det bara en inofficiell titel, eftersom det endast var officiellt för New Foundland rasen vid tillfället.
Under årens lopp har vi varit på ett flertal ytterligare kurser, läger, föreläsningar och utbildningar. Jag har bland annat utbildat mig till Tävlingssekreterare, SBK Handledare och Instruktör B för Tjörns Brukshundklubb med Inki Sjösten som lärare, och .haft förmånen att få träningstips och råd från henne och Roland.
När det gäller tävlandet så gjorde jag och Greta vår första lydnadstävling 1996 på Munkedals BK, med katastrofala resultat, men så skall det väl vara första tävlingen!? Därefter tränade vi som bara den, och det lossnade det lite för oss och vi tog vårt första 1:a pris på Lysekils BK 1996 och sedan ytterligare 2st 1:a pris som gav oss LP 1 under 1996. Vi ställde även upp i apellklass spår 1996 och blev uppflyttade på första försöket!
Under 1997 tog vi ett sabbatsår när vi väntade vårt första barn, Emma, men tog nya tag under 1998 och skrapade ihop våra tre 1:a pris till LP2.
Nästa sabbatsår blev 1999 då vi fick vårt andra barn, Anton, och det dröjde tills april 2000 innan jag vågade mej på att ställa upp i lydnadsklass 3. Därefter gjorde vi hela sex tävlingar i trean innan vi på den sjunde tävlingen fick vårt efterlängtade 1:a pris i Lydnadsklass 3 och kunde gå upp i Elitklass. Vi provade några Elittävlingar under 2000 och 2001, med mycket dåliga poäng, och insåg att jag hade gjort många misstag i träningen under åren. Detta sammanföll med vår första handledarutbildning för Inki Sjösten, och hennes målbildsträning träffade mej rätt i skallen som en blixt från en klar himmel. Jag insåg att alla Gretas moment som hon var bra på (Apportering, Hopp-Apport, Vittringsprov, Ställande, Läggande) där hade jag tränat så att Greta hade en klar målbild för vad jag ville att hon skulle göra, medan alla dåliga moment, (dvs Rutan, Apportering med dirigering, Inkallande med ställande och läggande), inte hade gett Greta klara mål för övningarna. Och därför blev det heller inget bra resultat, utan istället stresshandlingar och felprestationer från både mej och Gretas sida. Efter ändrade träningsmetoder (inte helt lätt), tog vi två 1:a pris i tät följd och sedan det sista efterlängtade 1:a priset på Tanums BK i september 2001, och därmed kunde Greta titulera sig:
"Svensk Lydnadschampion"
Greta blev även "Årets lydnadshund på Tjörns Brukshundklubb" det året (2001)
Nu är Greta snart nio år gammal, men fortfarande lika pigg på att träna. Vi hade kunnat kvala till SM under 2001 eller 2002, men med alla gamla tränings-lik i garderoben främst med "Rutan", så känner jag att Greta har harvat färdigt med lydnadsbiten. Eftersom hon är aningen skottberörd, så är det heller ingen chans att komma någon vart i bruksklasserna med en såpass gammal hund, så ifall allting klaffar och Gretas rygg håller, så skall hon få pensionärsaktivitet genom att gå på Agilitykurs med sin nya favoritträningskompis, en tioårig tjej - Nina.
Det blir aldrig som man har tänkt sig. Jag hade tänkt mej att Greta skulle bli en sådär 14-15 år, men istället så gick hon och dog för mej den 23 juli 2003, knappt nio år gammal. Vi hade fått några varningssignaler eftersom Greta hade trillat ihop för mej en gång i skogen, där hon nästan dog, och därefter ytterligare några gånger. Vi hade tid hos BS där dom trodde det var epilepsi, men vi hann inte dit.
Ena stunden glad, nöjd och skuttar runt efter en kort promenad, och 20 sekunder senare var hon död. Jag är glad för att jag fick vara med henne hela vägen när hon dog, och hon fick dö hemma på altanen där hon brukar ligga och vila.
Jag skall aldrig glömma dej, Greta.