LP Raigaladei Lysande Glimmer
Född 2001-05-16 Död 2006-11-10
* Uppfl Lägre klass spår 2002
* 1:a pris LKL 1 2002
* MH med godk skottprov 2002 *
* Godkänd Lägre klass spår 2003 *
* 1:a pris LKL 2 2004 *
* 1:a pris LKL 2 2004 *
* Godkänd Mentaltest Korning 2004 *
* Årets Brukshund 2004 Tjörns Brukshundklubb *
* 1:a pris LKL 2 2005 *
* LP 2 2005 *
* Årets Brukshund 2005 Tjörns Brukshundklubb *
Kort om Glimmer...
Vi hade länge känt oss sugna på att köpa en hund till, och av en händelse fick vi se en annons i GP om att det fanns en terv-valp, hane till salu. Vi tänkte att det skadar ju inte att titta, så jag ringde på annonsen. Det visade sig att uppfödaren (Raigaladei kennel) inte visste om att annonsen fanns i GP, utan hon hade annonserat för flera veckor sedan, och nu hade hon tänkt att behålla honom istället. Vi pratade en stund och det visade sig att Glimmer och Greta var släkt och hade flera av "dom bra" hundarna i stamtavlan gemensamt. Han har en kanonfin stamtavla med KORADe hundar fram och bak. Dessutom var han redan skottfast, barnvan, kattvan och biltränad. Hon bad mej gå in och titta på sin hemsida, och gav mej namnet som jag skrev ner på en lapp. Adressen var http://come.to/raigaladei, och alltså inte den lättaste att komma ihåg i huvet... Lappen slarvade jag bort, så när jag satt på jobbet chansade jag på hur det skulle vara och kom rätt med en gång, och jag brukar aldrig komma ihåg adresser...
Väl där inne mötte Glimmer min blick, och jag insåg risken med att åka och titta på honom:
Väl framme träffade vi så Glimmer, och han charmade oss omedelbart. Pigg, framåt, tillgänglig och inte rädd för någonting. Efter att ha hälsat på alla oss tog han en promenad med barnen, och efter lite bus med bollar och kontroll ifall han hade någon "AV-Knapp", fanns det egentligen inga tveksamheter. Glimmer måste åka med oss hem... Dock fanns ett litet orosmoln på himlen, och det var att Glimmers ena testikel inte hade kommit ner i buken som den skulle. Det skulle på sikt innebära att jag inte kunde avla på Glimmer, och inte heller ställa ut honom. Eftersom mitt mål var dels att tävla bruks, men också att kunna få fram en bra avelshanne, blev jag tveksam. Vi beslöt att kontrollera saken med en veterinär. Efter veterinärbesiktning bedömde veterinären att testiklarna låg i normalt läge. Det avgjorde saken och Glimmer åkte med oss hem.
På vägen hem fick vi ovetandes en liten försmak om hur utbrytarkungen Vimse fixar alla hinder, när han envisades med att klättra fram i bilen mellan lastgallret och sidorutan. Mycket enerverande... och tyvärr något som han lärde sig med en gång, och alla pysslingar jag sedan har satt upp för att hålla Vimse i bagaget har han lyckats forcera, ända tills jag åkte till Huveröds Hund och katt och bytte till mej lite lugn och ro (läs 2.000kr) och köpte en utbrottssäker bur. Vi upptäckte också ganska snart att nackdelen med en hund som inte är rädd för någonting i skrammelväg, är att det där med kompostgaller är ju rena barnleken att komma igenom. Det är bara att ta ordentligt med sats och hoppa, antingen böjer sig kompostgallret, eller så skramlar det iväg nånstans så att man i lugn och ro kan bryta sig ut ur sitt tilltänkta fängelse.. Samma bekymmer fick vi med trädgården när Glimmer kom i "rymmaråldern (ca 2 år). Greta har aldrig under sina nio år ens kommit på tanken att man kan hoppa över ett staket på en och tjugo, dessutom med en oxelhäck i vägen. Vi trodde att vi hade en "hundsäker" trädgård, men rätt var det var en dag stod Glimmer plötsligt på utsidan grinden och ville in. Hm. Hur i hela friden kom han ut. Undersökningarna runt i trädgården avslöjade en planka som hade gett vika inne i syrénhäcken uppe på berget. Vi lagade den och tyckte att vi var riktigt finurliga som hade snokat reda på rymlingens utväg, ända tills han stod på utsidan grinden igen. Och då kunde vi inte hitta några fler hål att komma ut igenom. En dag kom det två tanter med en tax och promenerade förbi. Jag såg i ögonvrån hur Vimse helt enkelt bestämde sej för att "den där taxen ser ju trevlig ut" och seglade genom oxelhäcken över staketet och ner på trottoaren till tanternas stora förskräckelse. Tanterna skrek och taxen skällde. Glimmer försökte få igång taxen att busa lite, men tanterna som såg en 68,5 cm hög VARG framför sig som försökte äta upp deras tax, skrek på hjälp. Jag rusade till undsättning och försökte förklara för tanterna att den store lunsen är en valp, och jättesnäll. Till ingen nytta. Jag insåg att så här kan vi inte ha det, utan staketproblemet måste lösas omedelbart. Vi fick helt enkelt bygga en hundgård på baksidan huset, och efter en incident med en blomkruka som anföll Glimmer när han hoppade över grinden till trappan ner till parkeringen (han landade i den), och dessutom rullade efter honom hela vägen ner, så vågar han i allafall inte hoppa över den grinden, och det är den enda svaga länken vi kan upptäcka för närvarande i Fort Storgatan... Tack och lov verkar det som om Vimse börjar komma ur rymmaråldern äntligen, och han kan till och med tänka sig att stanna bakom barngrinden i köket när vi är borta. Det är ett stort steg...
Eftersom mitt mål med Glimmer är att träna och tävla, så började vi bums med det "nya sättet", dvs positiv förstärkning och målbildsträning. Han blev snabbt mycket duktig. Lite bråttom hade jag när jag anmälde oss till tävling redan när han var 12 månader, men fick gå hem med endast 100poäng och tänka över hur färdiga vi var egentligen.
Jag tog nya tag och när han var 16 månader så tog vi vårt första 1:a pris i Lydnadsklass 1 med 179,5 poäng. Därefter gjorde vi apellklass spår när han var 17 månader och blev uppflyttade.
När Glimmer var 17 månader åkte vi till Schäferklubben i Romelanda hösten 2002 och gjorde MH beskrivning.
Se protokoll från Mentalbeskrivningen här
Våren 2003 blev vi godkända i Lägre klass spår. Våren 2004 gjorde vi ett försök till, men missade uppflyttning med tio poäng. Vi gör så gott vi kan och siktar på att träna bättre till nästa tävling!
Vi har börjat varva spårträningen med rapport, vilket är hur kul som helst!!! Under 2004 har vi tagit två förstapris i LKL 2, och jobbar på det tredje och sista! Vi har också varit och gjort korningens mentaldel. Se här
Under 2004 ramlade vi in i en formsvacka som varade nästan ett helt år. Ingen ting fungerade. Glimmer var svårmotiverad och "trög". Han började gå upp på platsliggandet. Efter att ha misslyckats på ett par tävlingar i rad, var det inte platsen som gick åt skogen, så var det något annat. Tex på en lägrespår tävling, går Glimmer av spåret i en vinkel för att springa till en sjö 50 meter bort och dricka. Efter några såna här fadäser, så var mina tävlingsnerver helt slut, och vi tog en paus.
I början av 2005 började vi rejält fundera på om Glimmer var riktigt 100% frisk. Hans tröghet försvann inte, han kunde stå och balja vatten i flera minuter på nätterna, och ibland var han trött och hängig, men nästa dag fit for fight igen.
I februari 2005 tvingade jag veterinären att ta blodprover på honom. Jag bad att få ta blodsocker (diabetes), köldkörtelprover, Borelia och Erlichias. Det visade sig att han hade låga doser av antikroppar mot både Borelia och Erlichias. Veterinären sa då att antingen så har han precis fått infektionen (omöjligt eftersom han har varit frontlinad + fästinghalsband under minst ett halvår) eller så har han gått och varit sjuk länge, och lyckats bryta ner infektionen själv nästan helt. Han fick en hästkur penicillin.
2004-2005 startade vår tävlingsträningsgrupp "Tävlingsteamet" på TJBK, och det har gett oss otroligt mycket. Tänk vilken kick det ger att få träna med motiverade träningskompisar, och att få glädjas med dom i framgång, och hjälpas åt att lösa problem i motgång. Och det gav också mej resultat! 20 maj vågade vi oss ut för att ta det där sista förstapriset i tvåan, och vi gick hem med 178poäng! Äntligen! Och mitt varmaste tack till mina vänner i tävlingsteamet. Utan er hade jag nog gett upp och börjat med knyppling för länge sen!
Tyvärr var inte problemen över på långa vägar ännu. Under 2005 dog en kullbror till Glimmer knall fall ute i sin hundgård, och efter något halvår dog två till, lika plötsligt och oförberett. I början på 2006 kommer den första obduktionsrapporten och veterinärerna misstänker då ärftligt hjärtfel, först endorcados, men efter ett tag ändras arbetsinriktningen mot "arrytmi", alltså oregelbunden hjärtrytm.
Jag får rådet av Eva (min inte bara är en nära vän, utan även sjuksköterska, fniss :-)) att ta pulsen på Glimmer för att känna om den är jämn. Jag gör slag i saken och tar pulsen på Glimmer under ett par dagars tid, i ljumsken. Pulsen är otroligt ojämn och olika starka slag, några svaga och några jättehårda dunkar. Hm.... Åker och pulsar två friska tervtikar för att jämföra, och skillnaden är markant. Ringer omedelbart till en hjärtspecialist på Blå Stjärnan, men han lugnar mej och säger att pulsen är inte rktigt jämn på hundar, så det är ingen brådska. Okej, kände mej lite dum och naiv... Däremot så sade han också att en trolig orsak till dödsfallen är arrtymi, och att han hade erfarenhet från en kull tervar från 1990 talet där hundarna "dog i parti och minut".
Vi bokade en tid för undersökning och jag åkte dit 24 januari 2006. Uppe på undersökningsbordet med ultraljudsmanicken gick det bara några sekunder innan det första extraslaget kom på skärmen, och därefter följt av flera andra extra slag. Veterinären gav mej kredit omedelbart och sade att det rör sig om många och kraftiga extraslag, så kraftiga att det är detta jag kände när jag pulsade honom. Hjälp. Insikten kryper in i hjärnan. Min hund har ordentligt fel på sitt hjärta. Och med ens faller alla pusselbitarna på plats. Alla träningsproblem, korningen, platsliggandet, sjukdomarna. Han har haft hjärtfel hela tiden. Med ett hjärta som slår extra slag och pulsar ut en massa blod ut i kroppen, man kan ju tänka sig hur det har varit att ligga plats med ett hjärta som rusar.
Istället så skall vi vara nöjda med att ha kommit så långt som vi har gjort. Och i en ålder av 4 år och 8 månader är numera min lille Vimse sjukpensionär, och kan aldrig tävla mer.
Nu väntar vi på vad veterinärerna skall prata sig fram till, och om vi har tur hittar dom någon medicin så att han kan få vara frisk länge, även om vi aldrig kan tävla mer, så kan han ju i allafall få ett långt liv, och vara den knähund som han alltid har velat vara...
2006-09-26 : Liten lägesrapport. Glimmer har gått på medicin "Mexitil" sedan i våras, och det börjar märkas på honom att han inte är frisk. Han samlar vatten i kroppen, och är rund som en tunna, han är ofta trött och sover mycket och länge. Idag fick jag mej en rejäl chock. Glimmer står i hallen och hänger med huvet lite på sne. Jag frågar hur han mår och går fram och skall klappa honom. Då trillar han ihop i en hög och slutar andas. Hjärtat slår inte heller. På reflex rätar jag ut honom så att han får fria luftvägar, fixar med tungan så att den inte blockerar och börjar massera bröstkorgen. Hjärtat är stilla. Det känns som en evighet som passerar medan jag sitter där med min "döda" hund och lipar som en dåre. Kanske handlar det om några minuter bara. Rätt var det är drar han en djup suck och börjar andas igen. Jag tar pulsen på honom igen och då har hjärtat kommit igång igen och slår väldigt ojämnt. Glimmer blinkar och har reflexer och får nån form av panikreaktion och börjar flaxa vilt om kring sig, och bajjar ner sig över hela hallen. Jag lugnar honom och försöker få honom stilla och när han väl lugnar sig så blir han liggande paralyserad men närvarande. Han är mycket trött och pulsen slår fortfarande konstigt (konstigare än vanligt). Vissa slag är väldigt svaga och andra är jättestarka. Och ojämna. Eftersom jag inte ville väcka barnen så väntar jag med att ropa på Anders, men så här långt behöver jag ha hjälp att flytta Glimmer från allt bajs, och ropar efter Anders. Han kommer ner och vi hjälps åt att flytta honom och torka bort så mycket bajs vi kan. Vid det här laget är Glimmer fortfarande väldigt tagen och ligger helt stilla och blinkar bara med ögonen ibland. Då kommer Emma ner och blir såklart helt ifrån sig. Vi beslutar att även gå och väcka Anton helt övertygade om att detta är slutet för Glimmer. Barnen klappar Glimmer och sitter med oss på mattan. Det går en halvtimme-timme. Jag ringer Blå Stjärnan för att höra vad dom säger. Dom tycker vi skall komma in med honom. Efter jag har lagt på luren med BS så lyfter Glimmer på huvet. Och efter några minuter försöker han resa sig, ramlar, men vinglar sedan ut på altanen. Där blir han stående en stund, men vinglar sedan nerför trappan och ut i trädgården (vi har inhängnat). Jag följer med såklart och under några minuter repar han sig såpass så att han kan springa och skälla på en katt. Det avgör saken, Glimmer har klarat pärsen med nån form av hjärtstillestånd/propp/infarkt och är på bättringsvägen. Vi ringer BS och säger att vi inte kommer idag. De följande dagarna är Glimmer mycket trött och orkar inte gå så långt, utan vi försöker anpassa oss till honom. Men han blir piggare och piggare och idag 30 september (Emmas födelsedag) så drar han till och med i kopplet om han får.... En obehaglig känsla att återigen uppleva samma sak som för tre år sedan med Greta... Nu kan man ju vara säker på att även Greta led av samma hjärtfel... Vad är oddsen på att få två hundar på raken (visserligen släkt) med samma hjärtfel?
Jag och Vimse oktober 2006.
Glimmer dog idag, fredagen den 10 november 2006, på sin favoritplats under mitt skrivbord på jobbet, fem och ett halvt år gammal. Denna fjärde kollapsen blev för mycket för hjärtat och han var död inom någon minut. Jag satt hos honom när han dog, och vi begravde honom i solskenet bredvid Greta i trädgården.
Det var bäst som skedde, och vi kan bara hoppas att du är i hundhimlen nu tillsammans med Greta, och inte har ont i ditt hjärta längre.
Vi saknar dig, Glimmer.